Göran Greiders recension nedan publicerades av Dagens Nyheter den 11 juni 2022 och publiceras här på svamp.se med tillåtelse av Göran Greider och DN:s redaktion. Länk till originalartikel: https://www.dn.se/kultur/lisa-rostlunds-reportage-ar-ett-yxhugg-ratt-in-i-den-svenska-folksjalen
Lisa Röstlunds reportage är ett yxhugg rätt in i den svenska folksjälen
Den svenska skogsnäringen är en härva av storkapital, lobbyister, uppbundna forskare och politiker som gör oss närapå unika i Europa. Utländska besökare häpnar inför våra kalhyggen. Lisa Röstlund har mött alla skogsaktörer i boken ”Skogslandet”. Göran Greider har läst den.
Lisa Röstlund
”Skogslandet – en granskning”
Forum, 300 sidor
Vi hade ett trevligt samtal där i bilen, den förträfflige Göran Persson och jag, när jag nyligen fick skjuts av honom från vår gemensamma hemort Vingåker. Sedan kom vi plötsligt in på skogsfrågan varvid en formlig ravin öppnade sig mellan oss i framsätet.
Jag kan räkna upp tjugo forskare som visat att kalhyggesbruket är katastrofalt för den biologiska mångfalden, sa jag. Och han sa: Jag kan räkna upp lika många forskare som säger tvärtom. Ur ravinen uppsteg pinsam tystnad och vi lämnade snart ämnet.
Sådär kan det ofta bli när man diskuterar skogsfrågor med makthavare i politiken och framför allt inom skogsindustrin – och just Persson har haft bägge maktinnehaven, som statsminister och som ordförande för Sveaskog. Forskning ställs mot forskning och till slut syns de knappt längre: De enorma skövlingarna av gammal skog och de virkesåkrar som växer upp i kratrarna efter att marken plöjts och nya plantor satts av människor (inte sällan migrantarbetare), inte av fröande träd. När jag och min fru rör oss genom Dalarna ropar vi ibland var tionde minut: Titta! Vi ser då ännu ett hygge breda ut sig. Någon ensam högstubbe står kvar som alibi för rovdriften.
Det är förstås en känsla, inte forskning. Men jag skulle vilja påstå att de allra, allra flesta reagerar oerhört negativt när de ser ett stort exempel på trakthyggesbruk (så lyder den förskönande termen för kalhyggen). Något känns helt fel. Det ekosystem som våra förfäder kallade skog finns inte längre. Gammelskogens sus har tystnat och nu huggs även yngre skogar ner i snabb takt. Men undersökningar visar att det finns de som blir riktigt glada när de ser sådana hyggen – ”professionella skogsbrukare blir signifikant mer entusiastiska över skog som brukats i enlighet med deras utbildning, jämfört med resten av befolkningen”.
Journalisten Lisa Röstlunds bok fullkomligt myllrar av referenser till forskning och olika vetenskapliga studier. Hon låter bägge sidorna i det pågående kriget om skogen – det är ett krig – komma till tals. Men vad gör en opartisk journalist när så uppenbart mycket av forskningen helt enkelt styrs av pengar och urstarka ekonomiska intressen? Skogsstyrelsens generaldirektör hämtades direkt från ett skogsbolag och Sveriges Lantbruksuniversitetet (SLU) verkar alltmer gå industrins ärenden. Såväl myndigheten som universitetet sorterar under näringsdepartementet, inte utbildningsdepartementet eller miljödepartementet. Ty här står ekonomiska intressen på spel, skogens gröna guld som det käckt heter till och med i statliga skogsutredningar. Äganderätten ska stärkas, det är det viktiga, inte biologisk mångfald.
Lisa Röstlund skildrar det där krasst och rakt, med mängder av källor, varav många varit eller är rädda för att träda fram.
Jag menar att den opartiske journalistens roll inte är att hitta ett genomsnitt av två motstridiga ståndpunkter – låt två debattörer braka samman och sedan får den som lyssnar avgöra vem som har rätt! – utan att söka sanningen, även om det indirekt leder till ett ställningstagande för den ena eller andra sidan.
Lisa Röstlund oroar sig i sin bok för att kallas aktivist. Skogsindustrin har till och med beställt en rapport från Näringslivets medieinstitut för att sänka den granskning hon i DN genomfört av industrin. Hon lägger fram otaliga exempel på den omfattande lobbying som bedrivs där forskning används. Många ledande forskare och professorer sitter bokstavligen i styrelserna för olika skogsbolag.
En av de mest framgångsrika kampanjerna för det kalhyggesbruk som bedrivits i Sverige är den som för några år sedan pågick oavbrutet i tv-reklam, på tunnelbanestationer, i tidningar, där det slogs fast att det ”finns mer skog än någonsin” i det här landet och att det är bra för klimatet eftersom koldioxid då binds i träden och biobränslen kan ersätta fossila bränslen. Att varje slutavverkning innebär att ett ekosystem nollställs och på många sätt kollapsar – artdecimeringen i svensk skog är knappast mindre dramatisk än i Amazonas – nämndes inte. Och att stora delar av svenska folket nog tror att biobränslen är klimatneutrala är rätt fantastiskt – som om det bränsle som kommer från träd inte avger koldioxid vid förbränning.
Lisa Röstlund har – ångest. Ofta återkommer hon i de kursiverade och fint personligt hållna kapitelingresserna till den klaustrofobiska känslan av att vara instängd i en civilisation som långsiktigt är helt ohållbar. Mitt i alla forskningsreferenser och reportage blir hennes bok direkt existentiell. Det samiska ursprungsfolkets kultur, som nu hotas av alltmer aggressiva skogsavverkningar, är en av hennes måttstockar på det slags samhälle som skapats. När hon intervjuar Sveriges egen landsbygds-Trump, sågverksägaren och miljardären Karl Hedin, blir hon nästan lättad över att äntligen hitta en röst som avspänt avfärdar klimatkrisen och den pågående artdöden och som oförblommerat älskar kalhyggen. Det blir lite som att äntligen få träffa skogslobbyn i ren form, utan förklädnad i någon som helst forskning.
Sakta men säkert börjar det gå upp för svenska folket att Sveriges marknadsskola är unik i världen och orsakar rader av problem. Men när ska det gå upp för oss att svenskt skogsbruk också är unikt i sitt doktrinära avståndstagande från det hyggesfria, mer naturnära skogsbruk som borde vara framtiden? I många länder, exempelvis Tyskland, har storskaligt skogsbruk baserat på kalhyggen förbjudits. De två europeiska länder som hårdast håller fast vid efterkrigstidens metoder är Sverige och Finland. Röstlund intervjuar forskare som berättar att utländska besökare häpnar över att det ser ut som det gör här.
Frågan hänger kvar efter läsningen av Röstlunds bok: Varför har skogsindustrin ett så enastående starkt grepp över politiken, över forskningen, över Skogshögskolans utbildningar, ja, över stora delar av svenska folket? Jag läser ut hennes bok på nationaldagskvällen och tänker att i ordet ”skog” susar ännu de fornstora dagar när svenskt timmer drev på den industriella utvecklingen i Europa. Skogen blev ett bålverk för nationalism, trots att den togs som gisslan av kapitalet i form av massa- och pappersindustri och trots att många små skogsägare i dag kämpar med låga virkespriser.
Lisa Röstlunds ”Skogslandet” är ett yxhugg rakt in i en folksjäl som helt enkelt korrumperats av skogsindustrin. Den kommer att utlösa välbehövliga skogsbränder och tystnadsravinernas dagar är förbi.
Göran Greider
Fotnot: Lisa Röstlund är medarbetare i DN, hennes bok recenseras därför av Göran Greider, författare och chefredaktör på Dala-Demokraten, goran.greider@bonniernews.se